Arbetsmarknaden är hård och konkurrensen tuff.

Robert Maurer

Enligt Statistiska Centralbyrån var 445 000 personer arbetslösa i april, vilket ger en total arbetslöshet på 8,7 %.

En krönika av Robert Maurer

Somliga har kanske aldrig ens reflekterat över begreppet och dess innebörd, andra arbetar mer eller mindre medvetet dagligen med att upprätthålla sin anställningsbarhet (på engelska employability). Men vad är det då som gör att vissa alltid har haft och har jobb och ser det som en självklarhet, samtidigt som andra kämpar med visstids-  och projektanställningar, eller ännu värre, inte lyckas med att hålla fotfästet inne på arbetsmarknaden?

För snart ett och ett halvt decennium sedan befann jag mig ofrivilligt utanför arbetsmarknaden. Företaget jag jobbade på var ett dotterbolag till ett utländskt moderbolag, delvis ägt av riskkapitalister. Bolaget hade vuxit kraftigt, och dragit på sig en kostnadskostym överstigande de intäkter som bolaget genererade. Pengar skulle ovillkorligen sparas, och personal skulle därför sägas upp.  Eftersom jag aldrig varit i den situationen tidigare, förstod jag nog inte riktigt vilka svårigheter som därefter skulle uppstå. Jag hade ju alltid haft jobb, antingen jag sökt det själv eller blivit kontaktad. Så snart beskedet var ett faktum, började jag alltså att söka nytt jobb.  Ansökningarna blev snabbt fler, och intervjuerna kom sporadiskt. Jag gjorde det till en heltidssysselsättning att organiserat och strukturerat söka de tjänster jag tyckte passade min profil bäst. Hela Europa blev mitt fönster för potentiella nya jobb.

En ytterligare komplikation vid den här tiden var att flertalet arbetsgivare in min dåvarande bransch (finans) höll på med besparingar och nedskärningar och de flesta hade infört anställningsstopp. Jag sprang på intervjuer och genomgick ett stort antal personlighetstester. Till en del tjänster krävdes ett flertal intervjuer, och i det mest graverande fallet gick det åt fem (!) intervjuer innan de bestämde sig för att tacka mig för visat intresse, ”men vi tycker att du är överkvalificerad”! Jag förstod senare att detta var ett mjukare sätt att säga nej tack till min ansökan. Det var bara ett par dagar kvar till jul, och både väder och arbetsmarknad kändes iskallt.

Dagarna passerade fort förbi, och månaderna rullade på. Det började sakta men säkert gå upp för mig hur svårt det kan vara att ta sig tillbaka till värmen och tryggheten (?) i en fast heltidstjänst.  Det var en emotionell berg- och dalbana jag nu satt i, ibland intervjuer, ibland total tystnad och negativa besked. Rekryterarna gjorde sitt bästa för att hitta den omtalade matchningen mellan jobbannonsen och mitt CV, som jag ständigt uppdaterade och anpassade, beroende på sökt tjänst. Jag upptäckte att bedömningen var märkbart fyrkantig, och man hade litet eller inget intresse för att gräva djupare i min profil och kompetenser, eller komma med råd och tips.

Vid en intervju var det en rekryterare som introducerade mig för ett professionellt nätverk, LinkedIn.  Jag hade aldrig hört talas om det tidigare, men sakta gick det upp för mig att jag egentligen aldrig bemödat mig med att nätverka, jag som alltid haft jobb och kollegor, skulle det verkligen vara nödvändigt? Hursomhelst, jag hade ju inget att förlora och började långsamt bygga mitt professionella nätverk. Jag insåg snabbt vilket fönster detta var mot arbetsmarknaden, och jag ändrade och uppdaterade ständigt min profil. Slutligen gick det vägen, jag hade en ny fast anställning och livet verkade skifta över i en betydligt ljusare nyans.

Sedan dess har jag funderat mycket på vad det är som gör oss anställningsbara. Man ser ibland en del tips fara förbi i de professionella nätverken, såsom exempelvis ”5 tips till att vässa ditt CV”, eller 10 saker du inte får göra på en anställningsintervju”. Det enkla svaret tror jag nog inte någon har, men att det är en kombination av ett flertal parametrar som gör oss anställningsbara kan man vara säker på; Utbildning på högre nivå, relevant branscherfarenhet, djupkunskap inom ett specifikt område, inte för många anställningar på för kort tid, goda språkkunskaper i svenska och engelska, goda kunskaper i Office-paketet (framförallt Word, Excel och Power Point) etc.

Till det kommer så de personliga egenskaperna. Jag tror också starkt på att en bra hälsa och fysik bidrar till en positiv utstrålning, liksom ett stabil och lycklig privat relation. Det hade i alla fall för mig en stor betydelse att min privata sociala situation var (och är) bra.

Dessvärre har en större del av oss på arbetsmarknaden detta ”grundpaket”, och tills slut kommer det som de flesta anser spelar störst roll: Ditt personliga nätverk. Tidigare kollegor/chefer, vänner, släktingar etc. och det är detta som har det avgörande betydelsen, det som hjälper oss att ständigt stå till ”arbetsmarknadens förfogande”.

Jag blev brutalt medveten om detta, och har därefter fortsatt att bygga mitt kontaktnät via LinkedIn, det kan vara tidigare kollegor, släkt/vänner samt kunder. Finns de inte på LinkedIn bjuder jag in dem, jag är övertygad om att om man inte bygger och underhåller sitt nätverk, har man inte optimerat sina chanser att hålla sig anställningsbar. På sista tiden har jag också blivit mer modig och bjudit in personer som tittat på min profil, för vem vet vad som kan uppstå i en ny professionell relation?


Leave a Reply

Your email address will not be published.

*